Update

Nu kommer en uppdatering några månader senare. Jag är verkligen dålig på att skriva här. Jag har gått upp i tid och min man jobbar mycket så jag har både väldigt mkt på jobbet och väldigt mkt hemma med hämtningar/lämningar av barn, laga mat, disk, tvätt etc. Jag är sjukskriven på 25% så jag jobbar väl ca 70% just nu. Rehabträningen hinner jag inte alls med som det ser ut. Sedan julen har jag legat på latsidan. Från att ha varit så disciplinerad med träning och tränade 2-3 gånger per vecka under 2015, tränar jag nu zero, noll, nada... Kanske en gång i veckan max och det måste bli ändring på det men jag orkar verkligen inte. Orkar inte när mannen kommer hem sent på kvällarna och orkar inte på helgerna. Motivationen finns inte där. Konstigt nog så har bäckenet hållit sig ganska lugnt. Just nu har jag en låsning och har fått en tid till naprapaten imorgon. Jag har hittat en superduktig naprapat ganska nära hem som jag går till ungefär en gång per månad. Så fort 4 veckor har passerat så hakar bäckenet upp sig. Har fått klarhet i att det är min vänstra bäckenled som är stel och höger bäckenled är överrörlig, därav har jag ont i höger ben (ischias) emellanåt. Konstigt nog har jag inte ont på höger sida av ryggen utan vänster sida där det låser sig. Så jag kan bara tänka mig hur det känns om man skulle steloperera skiten... Jag började ju gå hos en privat sjukgymnast när jag inte längre var välkommen på smärtkliniken. Där har man ju ett schema o när det är slut, så är man ute, man får inga fler besök. Så jag började gå hos en privat jätteduktig kille, som visserligen var svindyr men han hittade en sak som ingen annan har nämnt tidigare, nämligen att jag har diastasis recti dvs delade magmuskler efter mina graviditeter. Han skrev ett brev till min husläkare som hon kunde använda i formulering i remiss till plastikkirurgerna. Hon remitterade mig till KS rekonstruktiva plastikkirurgin som inte gör den typen av operation visade det sig sen. Men hur som helst så sa han att de delade magmusklerna gör att min rygg tar stryk, jag går och svankar hela tiden eftersom jag har avsaknad av bålstabilitet trots intensiv bålträning. Han har haft MÅNGA patienter som mig och han tror att jag skulle bli hjälpt av en sådan operation. Det var väl ungefär där och då som min motivation att träna blev noll. Vet inte vad som hände?! Jag bara orkade inte åka till gymmet längre. Alla övningar jag gjorde, sa han stopp till eftersom jag började svanka o göra övningarna fel (och därav de upprepade låsningarna). Han sa att en bukplastik där man syr ihop musklerna skulle vara till min fördel. Därför har jag tagit kontakt med en privat plastikkirurg som kommer göra det här förmodligen i höst för 80 tusen kronor... Får ta lån för det. Hemskt eller hur. Samtidigt sa han den privata sjukgymnasten att jag borde utesluta det här innan jag ger mig in i steloperation av bäckenlederna eftersom det här kan hjälpa mig. Jag HOPPAS. Kan ni hålla tummarna, please!! Jag skriver igen...

Sämre

Sämre igen. Orkar inte skriva så mycket nu men det går så mycket fram och tillbaka. Just nu bakåt.... Jag jobbar snart 75% och det känns bra på jobbet och kul. Bara dåligt att vara hemma och grubbla känner jag, men snart blir det nog steloperation av bäckenlederna. Det är löst igen och ostabilt. Det svider, hugger, bränner över vä si led och höger si led är ok men höger ben gör ont. Jag kan sova om nätterna. Jag tränar 2-3 gånger per vecka men bäckenet hoppar snett var tredje vecka (trots ganska intensiv träning i 8 månader) och jag mår som sämst när jag ska ha mens och de första dagarna i mensen när bäckenet känns hellöst och uppluckrat..... HATAR DETTA!!!! Har återbesök till St göran på tisdag, ska diskutera operationen ifuse, stelop av bäckenlederna. Förra veckan bestämde jag mig för att göra ett sista försök, träffa en sjukgymnast som jobbat med bäckendysfunktioner och som nu arbetar privat i Stockholm och som därmed kostar ganska mycket pengar. Men värt pengarna om det får mig bra. Han fick mig rak och jag kände direkt att bäckenet var löst. Musklerna krampar o försöker dra bäckenet snett igen.... Ska försöka träna med honom, bygga upp rumpan och alla gluteusmusklerna som stabiliserar ryggen och bäckenet. Tänk om det skulle hjälpa. Men så fort jag aktiverar rumpan vill bäckenet inte, o gör så ont! :(

Update!

Hej allihop! Förlåt att jag inte skrivit som jag lovat. Har helt enkelt inte funnits tid. Min man har börjat på ett nytt jobb, han sliter hårt och jag jobbar, rehabiliterar och tar hand om barn. Det har hänt en hel del sedan sist. Min rehab är i princip klar på smärtkliniken och jag har lärt mig väldigt mkt om smärta och smärtprocessen. Kunskapen har fått mig att bli mer lugn i det här. Och istället för att hamna i en karusell av tankar så försöker jag lugna ned mig när de onda tankarna kommer. Göra något som jag tycker är kul. Jag har gått till en fantastisk KBT psykolog på smärtkliniken under ca 8 veckor, och hon har lärt mig väldigt mycket om hur jag ska hantera mina tankar. Hon har även lärt mig att saker måste förberedas för att man ska slippa stress. Man måste även unna sig själv saker ibland och ta det lugnt när kroppen behöver vila. Jag kan analysera min smärta som så att jag har två pikar varje månad. En gång vid ägglossning och en gång precis någon dag innan och i början på mensen. Då känns bäckenlederna väldigt lösa. Jag har tidigare gått och tränat ganska hårt dessa dagar, men nu har jag lärt mig att jag måste ta det lugnt och tänka på min kropp de dagarna. Kanske ta det lugnt med lite stabiliseringsträning istället för att köra "hårt" med styrketräning. Jag har fått en meditationsövning som jag spelade in vid ett tillfälle där man fokuserar på smärtan och på ett lustigt sätt kan tänka bort den nästan helt och hållet. Dock har jag svårt att ligga still och meditera. Det är inte riktigt min grej. Min fysioterapeut/sjukgymnast har också varit fantastisk. Han har kört ganska hårt med mig från första början och jag känner mig så mycket starkare. Han säger att mitt största problem är den rörelserädsla som jag byggt upp under så lång tid. När man är med om ngt trauma som ger en smärta utvecklar man automatiskt en rörelserädsla eftersom rörelse är det som från början skapat smärtan. Det gäller att övervinna denna rädsla, genom att utsätta sig för det man är rädd för. I mitt fall var det att träna. Jag har fortf inte vågat gå på något typ aerobics pass som jag så gärna skulle vilja, och jag vågar fortf inte eftersom det var ett sådant pass som gjorde att mina problem startade. Fysioterapeuten började ganska försiktigt med mig i gymmet men det blev tuffare och tuffare. Mitt bäcken har hoppat snett några gånger och jag har då besökt min osteopat som fixat det. Cirka en gång per månad måste jag gå till osteopaten för att hålla min kropp i balans. Jag tror också att kroppen har en självläkande förmåga precis som osteopaten säger... En gång i månaden när jag är extra känslig (PMS) så far tankarna iväg till steloperation av bäckenlederna och jag tänker att jag kanske blir helt smärtfri med det. Men tänk om jag inte skulle bli smärtfri? Det kanske är bättre att fortsätta så här, träning och emellanåt manipulation??! Träningen kommer jag aldrig komma ifrån. Jag måste träna i all framtid för att slippa få ryggskott/ bäckenlåsningar en gång per vecka... Tänk om steloperationen skulle göra mig sämre? Skulle jag någonsin förlåta mig själv?? Smärtan i korsryggen är mindre och blir mindre ju mer jag tränar. Dock så kommer ju denna obehagskänsla i bäckenleden emellanåt, "kniv mot kniv" känslan/huggen. Vad har egentligen gjort att jag känner mig bättre? En kombination av dessa saker tror jag: Stabiliseringsövningar under lång tid, sclerosering, osteopat, uthållighetsträning/ styrketräning, KBT, återgång till mitt jobb, mer umgänge med familj/vänner, mindre isolering. Jag tror dock att jag alltid kommer ha ont. Fysioterapeuten förklarade att de flesta människorna har ont och förklarade i bild att oftast är livet en stor rund cirkel och smärtan upptar bara en liten del av livet. Men när smärtan blir outhärdlig så blir det en stor rund cirkel och livet hamnar som en prick i mitten. Smärtan tar då nästan all plats och livet kretsar kring smärtan. Istället för tvärtom som det ska vara. Hösten/vintern -14 var nog värsta tiden i mitt liv. Kunde knappt gå och hade så fasligt ont. Smärtan upptog precis all min uppmärksamhet HELA tiden. Denna vår känner jag att livet har börjat komma tillbaka. Nästa söndag ska vi till Grekland. Hoppas jag får njuta. Hoppas att 2015 är mitt år. Håll alla tummar och tår... Ska hålla er uppdaterade!