Har ni någonsin fått känslan att livet tagit en slags paus? Jag kommer ihåg när jag först fick min smärta i knät, jag hade aldrig trott att smärtan skulle finnas kvar nästan tre år efter "smärtdebuten". Sedan jag blev sjukskriven i augusti så känns det som livet har tagit en paus. Jag kan inte jobba för att stå och sitta är hemskt, och gå är nästan ännu värre. Jag träffar bara min familj, men i princip inga vänner längre (jag orkar inte), orkar inte gå ut o käka middag med min man för jag är rädd för att få mer ont och för att jag inte klarar av att sitta länge, jag går inte på bio längre för efter någon halvtimme kan jag inte sitta still pga smärtan i baken, jag kan inte handla, orkar inte gå i gallerior på hårda golv som ger mig mer ont i bäckenet. Jag ser inte ens fram emot att resa pga att jag inte skulle klara en lång flygresa. Och resa är något som jag alltid älskat och sett fram emot i livet. Känns som att livet är på standby, för att förhoppningsvis sedan kunna återkomma med full kraft och full av energi. Mitt största hopp. Kommer det bli så? Man får i alla fall vara glad att man inte har en dödlig sjukdom. Man får framför allt vara glad att barnen är friska! Jag ska vara glad att jag har världens mest stöttande man!! Men trots allt det så är det ibland svårt att hålla glöden uppe. När barnen har somnat, gråter jag ibland. Gråter att jag missar så mycket i livet som egentligen borde vara helt fantastiskt vid min ålder som faktiskt bara är 31 år!
Ojoj,skickar en kram till dej!Vet hur det är att gråta över skitsituationen man befinner sej i,för det är verkligen skit att inte kunna leva som man vill-påverkar så himla mycket!Jag tänker oxå att jag ska vara glad att det inte är "något allvarligare"jag lider av-men jag tror oxå att man måste släppa ut frustrationen och sorgen över det man missar/inte längre kan.Var inte för hård mot dej själv-det går inte att fortsätta vara som innan när hela livssituationen ändrats!KRAM
Svar:Tack Liza, tack för att du förstår... Och jag håller med dig om frustrationen och sorgen. Man måste verkligen få släppa ut det ibland... Kram
Å vad jag känner igen mig, precis samma här! Det är skittufft :( Kram!
Svar:Ja det är verkligen jobbigt... Sen tycker jag också det är jobbigt att sjukgymnasten ibland inte verkar tro en utan säger att nedstämdheten också påverkar smärtan negativt. Förstås. Och att jag måste få prata med ngn som kan detta. Men jag förstår verkligen inte hur en psykolog ska kunna få mig att känna mindre smärta när si lederna är så jäkla sköra och hela tiden signalerar fruktansvärd värk... Kram
skriven
Ojoj,skickar en kram till dej!Vet hur det är att gråta över skitsituationen man befinner sej i,för det är verkligen skit att inte kunna leva som man vill-påverkar så himla mycket!Jag tänker oxå att jag ska vara glad att det inte är "något allvarligare"jag lider av-men jag tror oxå att man måste släppa ut frustrationen och sorgen över det man missar/inte längre kan.Var inte för hård mot dej själv-det går inte att fortsätta vara som innan när hela livssituationen ändrats!KRAM