Träning

Jag är inte alls så aktiv här längre och det är kanske ett tecken på att jag mår bättre? Jag har sedan tre veckor cirka kommit igång med styrketräning på Rehabakademin, som är smärtkliniken där jag går. Mitt bäcken har inte givit ngt bakslag ännu. Det kan man inte påstå. Det går långsamt men säkert framåt. Min sjukgymnast stegrar träningen varje gång. Vi kör cirka två träningspass per vecka och cirka 40-45 min per gång. Det har blivit tunga pass men går framåt. Min balans som varit SKITdålig har blivit bättre. Det kunde sjukgymnasten konstatera häromdagen. Han sa "Din dåliga balans är obefintlig!!!". Gissa om jag blev glad. Idag fick jag göra 15 benböj med 2,5 kg vikt som jag höll mot kroppen med armarna, sedan efterföljande 15 benböj med 5 kg vikt. Från att inte ha kunnat göra en endaste armhävning kunde jag idag göra 6 på raken, så det går minst sagt framåt. För tre veckor sedan kunde jag inte göra någon så det är verkligen positivt även fast det kan låta få för många! Stickningarna i fötterna finns där, men sjukgymnasten säger att jag ska försöka inte tänka på detta. Han säger att många patienter med ryggproblematik klagar på det i samband med träning, men han säger att det kommer ge med sig. Och jag har 100% förtroende för honom! Svedan över bäckenlederna har också minskat i samband med ökad träning, vilket han sa kommer minska för några veckor sedan. Jag har varit hos psykologen cirka en gång i veckan och har fått i uppgift att skriva dagbok vilket jag är sjukt dålig på, måste bli bättre på det. Senast gick hon igenom min dagbok och hon kunde nästan genast konstatera att jag har alldeles för stressade och intensiva dagar. Måste planera in vilotillfällen där jag kan slappna av. Jag är fortf sjukskriven 75% men tror nog att jag kommer gå upp i arbetstid så småningom, dock känner jag ingen stress och vill inte heller stressa för då blir det lättare bakslag. Jag är ju på smärtrehab några timmar per vecka så vill inte ha alltför mkt inplanerat. Mitt mål har alltid varit att bli smärtfri men det ska jag inte längre ha som mål, sa de. Mitt mål ska vara att bli bättre och lära mig hantera smärtan så att jag inte utvecklar ångesten som lätt blir när jag får mer ont. Klart jag har mer ont vissa dagar men försöker att inte tänka på det och tänker att det kommer bli bättre, för det har ju blivit bättre förut. Ortopeden på St Göran sa att jag kommer bli sämre, och han dyker upp som ett ont spöke i mitt huvud ganska ofta, framför allt i samband med mens när jag är mer ledsen och får mina gråtepisoder.


Hur som helst så känner jag att jag har mindre värk när jag rör på mig, och mindre ångest när det knakar till i ryggen. Bättre hållning och mer styrka. Bättre kan det inte bli. Heja mig, heja oss med ryggproblem. Träning är det bästa receptet!

Förändring

Idag var jag och gjorde en datortomografi av bäcken. Sista gången jag gjorde en var i november ngn månad innan scleroseringen. Läkaren på smärtkliniken sa att det brukar ta två månader innan man börjar se effekten av scleroseringen och det är väl ungefär i slutet på januari jag började känna mig bättre. Hur som helst. Idag bad jag att få titta på bilderna efter min rönrgen. Jag kommer ihåg hur det såg ut i november. Alldeles ojämnt och konturerna på bäckenlederna syntes knappt pga förkalkningar etc. Idag så såg jag väldigt fina linjer och det såg jämnt och fint ut mellan bäckenlederna. När man gick lite närmare såg man en del kalk men inte som på bilderna i november i alla fall. Jag kan ju ha helt fel och röntgen läkaren kanske bedömer det annorlunda men det är ju helt fantastiskt vad en sclerosering kan göra om det kan bli så bra. Skumt att det typ bara finns två läkare i Sverige som ger denna behandling. Bra mkt mer skonsamt för kroppen än en steloperation. Men jag måste förstås medge att smärtan under scleroseringen inte går att liknas vid ngt annat. Det var nog det värsta jag varit med om...

Aldrig underskatta sin egen förmåga

Dagens citat! Idag var jag på det andra sjukgymnastbesöket och Fredrik körde ganska hårt med mig i gymmet. I tisdags var det första träningstillfället och jag trodde jag skulle få en hel del bakslag men ack så fel jag hade. Lite sveda och värk över vä bäckenled men ingenting alarmerande faktiskt. Svajade inte lika mkt idag på övningarna som häromdagen. Under passet började sjg prata om rädslor och farhågor och hur detta kan skada kroppen. Att en osäker rörelse kan skada kroppen mer än en säker. En fotbollsspelare med en korsbandsskada som slutar träna, lägger sig på soffan och blir rörelserädd löper större risk att drabbas av större skador än den fotbollsspelare med korsbandsskada som fortsätter träna. Han sa att man aldrig ska underskatta sin egen förmåga. Så sant som det var sagt, så la jag extra mkt fokus på övningarna. Jag tänkte på hållningen, att "knipa" med bäckenbotten och att andas med magen. Jag svajade inte lika mkt och övningar som jag i tisdags bara kunde göra 2-3 av kunde jag idag göra 15 av på raken... Tänk vad mkt hjärnan och en självsäker kropp kan spela roll. Han har verkligen hittat var min gräns går träningsmässigt och jag får göra ca 15 reps av varje sak. Mkt handlar om att stärka bålen, låren och rumpan. Jag har ju själva grundstabiliteten nu efter flera månaders stabiliseringsövningar samt scleroseringen. Efter träningspasset blev det avslappning. Jag kände hur stickningarna successivt blev mer och mer i fötterna. Nämnde detta för Fredrik och han tyckte inte att det var ngt alarmerande eftersom det inte följer ett specifikt nervutbredningsområde utan berörde hela fötterna. Han sa att andningen och en tajt diafragma kan spela stor roll här. Jag glömmer oftast att andas djupt, andas ytligt och känner nästan allt som oftast ett tryck över bröstet. Efter sjg var det dags att gå in till min KBT psykolog. Ganska perfekt faktiskt för där nämnde jag detta för henne om stickningar och dylikt. Jag sa att jag glömmer att andas som man ska, och hon nämnde att om man inte gör det så blir diafragman tajt och man andas inte in lika mkt syre som man behöver, ej heller ut lika mkt koldioxid som man behöver. Detta kan resultera i stickningar på konstiga ställen. Efter en övning där jag fick andas djupt och blåsa upp magen som en ballong X antal gånger så hittade jag hur man skulle göra. Det är lättare sagt än gjort att andas korrekt. Någon halvtimme senare kände jag hur stickningarna i fötterna släppte och nu känns det nästan inte alls. En helt ny värld har öppnat sig. Jag är så glad att jag kommit till en smärtklinik som den här!