Hej allihop! Förlåt att jag inte skrivit som jag lovat. Har helt enkelt inte funnits tid. Min man har börjat på ett nytt jobb, han sliter hårt och jag jobbar, rehabiliterar och tar hand om barn. Det har hänt en hel del sedan sist. Min rehab är i princip klar på smärtkliniken och jag har lärt mig väldigt mkt om smärta och smärtprocessen. Kunskapen har fått mig att bli mer lugn i det här. Och istället för att hamna i en karusell av tankar så försöker jag lugna ned mig när de onda tankarna kommer. Göra något som jag tycker är kul. Jag har gått till en fantastisk KBT psykolog på smärtkliniken under ca 8 veckor, och hon har lärt mig väldigt mycket om hur jag ska hantera mina tankar. Hon har även lärt mig att saker måste förberedas för att man ska slippa stress. Man måste även unna sig själv saker ibland och ta det lugnt när kroppen behöver vila. Jag kan analysera min smärta som så att jag har två pikar varje månad. En gång vid ägglossning och en gång precis någon dag innan och i början på mensen. Då känns bäckenlederna väldigt lösa. Jag har tidigare gått och tränat ganska hårt dessa dagar, men nu har jag lärt mig att jag måste ta det lugnt och tänka på min kropp de dagarna. Kanske ta det lugnt med lite stabiliseringsträning istället för att köra "hårt" med styrketräning. Jag har fått en meditationsövning som jag spelade in vid ett tillfälle där man fokuserar på smärtan och på ett lustigt sätt kan tänka bort den nästan helt och hållet. Dock har jag svårt att ligga still och meditera. Det är inte riktigt min grej. Min fysioterapeut/sjukgymnast har också varit fantastisk. Han har kört ganska hårt med mig från första början och jag känner mig så mycket starkare. Han säger att mitt största problem är den rörelserädsla som jag byggt upp under så lång tid. När man är med om ngt trauma som ger en smärta utvecklar man automatiskt en rörelserädsla eftersom rörelse är det som från början skapat smärtan. Det gäller att övervinna denna rädsla, genom att utsätta sig för det man är rädd för. I mitt fall var det att träna. Jag har fortf inte vågat gå på något typ aerobics pass som jag så gärna skulle vilja, och jag vågar fortf inte eftersom det var ett sådant pass som gjorde att mina problem startade. Fysioterapeuten började ganska försiktigt med mig i gymmet men det blev tuffare och tuffare. Mitt bäcken har hoppat snett några gånger och jag har då besökt min osteopat som fixat det. Cirka en gång per månad måste jag gå till osteopaten för att hålla min kropp i balans. Jag tror också att kroppen har en självläkande förmåga precis som osteopaten säger... En gång i månaden när jag är extra känslig (PMS) så far tankarna iväg till steloperation av bäckenlederna och jag tänker att jag kanske blir helt smärtfri med det. Men tänk om jag inte skulle bli smärtfri? Det kanske är bättre att fortsätta så här, träning och emellanåt manipulation??! Träningen kommer jag aldrig komma ifrån. Jag måste träna i all framtid för att slippa få ryggskott/ bäckenlåsningar en gång per vecka... Tänk om steloperationen skulle göra mig sämre? Skulle jag någonsin förlåta mig själv?? Smärtan i korsryggen är mindre och blir mindre ju mer jag tränar. Dock så kommer ju denna obehagskänsla i bäckenleden emellanåt, "kniv mot kniv" känslan/huggen. Vad har egentligen gjort att jag känner mig bättre? En kombination av dessa saker tror jag: Stabiliseringsövningar under lång tid, sclerosering, osteopat, uthållighetsträning/ styrketräning, KBT, återgång till mitt jobb, mer umgänge med familj/vänner, mindre isolering.
Jag tror dock att jag alltid kommer ha ont. Fysioterapeuten förklarade att de flesta människorna har ont och förklarade i bild att oftast är livet en stor rund cirkel och smärtan upptar bara en liten del av livet. Men när smärtan blir outhärdlig så blir det en stor rund cirkel och livet hamnar som en prick i mitten. Smärtan tar då nästan all plats och livet kretsar kring smärtan. Istället för tvärtom som det ska vara. Hösten/vintern -14 var nog värsta tiden i mitt liv. Kunde knappt gå och hade så fasligt ont. Smärtan upptog precis all min uppmärksamhet HELA tiden. Denna vår känner jag att livet har börjat komma tillbaka. Nästa söndag ska vi till Grekland. Hoppas jag får njuta. Hoppas att 2015 är mitt år. Håll alla tummar och tår... Ska hålla er uppdaterade!